Kan vetenskap och andlighet äntligen mötas?

Om man diskuterar andlighet och andlighetens vara är det nästan per automatik som att ämnet ställs mot vetenskapen. Att intressera sig för eller använda sig av spiritualistiska tankegångar har inte sällan fått mothugg från de som ägnar sig åt mer rationella och bevisbara livsmodeller även om andlighet ju faktiskt inte brutit några löften. Nej, andlighet och kalla det utövare eller konsumenter i någon mån har aldrig utlovat synliga bevis utan hållit fram sin tro för jus det tro och det är tveksamt om på varje trosföreställning det ska utkrävas, eller ens en gång behövas bevis och det är just den sortens diskussion som gör att två ska vi kala det olika perspektiv att uppfatta livet och världen polariseras. Eller har gjort…

Faktum är att det verkar ha hänt något som gjort att fler öppnar ögonen för även det som hör vetskap till utan att vara vetenskapligt bevisat. Med vetskap menar jag den inre och osynliga övertygelse en person som upplevt något utanför våra vanliga förklaringsmodeller äger. Att misstro någon som blivit tröstad, hjälpt, vägledd av en emotionell inre upplevelse är egentligen att jämföra med någon som säger sig varit förälskad och vilka bevis kan en sådan uppvisa på en skär och ren känsla? Förstås inga eller ringa utan åhöraren har ju inget annat att gå på än att förmoda att det man har upplevt faktiskt stämmer och är sant för den som upplevt det den har.

Men allmänheten tycks ha mjuknat i kraven på det svart-vita-tänket och även om man inte överger strävan efter att forskningen ska ge spiritualism högre värde – åtminstone inte i alla sammanhang utanför akademin – så tycks det som att man har lättare att se nya vägar för att olika förståelse av vårt liv här på jorden ska kunna möta och till och med gå så långt att de kan korsbefruktas. Främst ser jag tre tydliga tendenser där andlighet tas upp som resurs och hjälpmedel och dessa tre är:

Inom medicin
Inom teknologin
Inom utbildning

I följande inlägg ska jag gå närmre in på hur.